.. nästan två månader sen.. Jösses vad tiden springer fram ibland.
Det har väl hänt en del.. en del stora saker en del mindre saker..
Stort är att jag börjat jobba! :) Det e nog t om jättestort!! :) Har jobat som boendestödjare nu sen 2/102012. Helt underbart skönt att få komma iväg till något! Att få bryta dagarnas tristess mönster som ju infinner sig efter månader av arbetslöshet. Samma sak varje dag, lämning, städning, plockning, det eviga tvättberget matas av, hämtning, matlagning, nattning och sen stupar man i säng själv vid 21.. Men nu e det inte riktigt så! :) Okej stupar väl i säng vid 21 tiden som förrut.. Men nu ahr jag dagar då jag fyller en funktion och min hjärna får lite vuxen stimulans. För hej! det finns ju faktiskt ett liv utanför hemmet... Jorden snurrar och saker händer fastän man kanske hamnar i samma spår hemma.. Lite som att gå mammaledig.. vilket jag har lite svårt för.. Man får inget vuxet socialt liv. Det e lite som att sitta inlåst hemma och sen vips! kommer man utanför hemmet och man ser att det finns ett samhälle som det händer saker i... :) Nej ingen mer mammaledighet för mig del! Den får min man ta isåfall..
Har lite samma känsla nu.. Gick av från jour passet i tisdags, blev hemma med sjuka barn t om torsdag då jag jobbade 13-09 på fredagen, sen hemma igen med sjuka barn och vad e det idag? tisdag!! :( Jag älskar mina barn, inget av detta handlar om det, men mamma är jag alltid.. fast att sitta hemma med sjuka barn.. mycket annat finns det som man hellre gör.. Man blir låst.. Å så e dom halvkinkiga, snoriga, hostiga, piper och blir rastlösa fast dom egentligen inte alls skulle orka vara på dagis en hel dag.. Jag kan itne sitta i en soffa en hel dag och titta på barnprogram eller film.. Är jag hemma vill jag (oftast) röja bland allt som ligger kvae sen morgonen, plcoka undan disk.. Hur ska jag kunna ligga och koppla av om man vet att man har massa att ta itu ed sen?? :/ Så nu e jag lagom rastlös och halv sur för att jag inte vill vara inlåst med sjuka barn.. ;) Men imorgon får jag jobba...
Jobbet ja.. Det e 75% (helt perfekt!) med två sovande jourpass per 4 veckors period. Helt suveränt! :) Äntligen har jag hamnat inom psykiatrin, där jag ska vara.. Jag utbildade mig i´nte till mentalskötare för att ta hand om gamla.. det får någon som vill göra.. :D Jag vill jobba med de osynliga sjukdomarna. De som sitter på insidan, på människans lurigaste ställe. Bland människor som ser och hör saker ingen annan kan.. Det är intressant! Det är givande och det är ett underhållande yrke. Tycker jag. Jag menar, vem blir itne nyfiken på personer som hör rösteer inuti som får dom att skratta eller bygga upp rädslor. Vem blir inte nyfiken på vad som får vissa att utveckla sjukdomar efter att ha levt ett helt 'vanligt' liv, som gör dom helt isolerade och som nybörjare inom allt.
Men såklart är det baksidor med att jobba inom psykiatrin med.. Våldet, hotet, det eviga lögnerna och annat man måste lära sig att utläsa innan det händer.
Men det är faschinerande! :) tycker jag.
Som min lärare i psykiatri sa: Vem är egentligen frisk och när är man sjuk?
Det kan man ju se på olika sätt.
Min son med div diagnoser räknas som sjuk, men jag ser honom som fullt frisk. Han är den som lär mig genom livet att allt inte är svart eller vitt. Allt är inte så självklart som man kan tycka då man inte behöver se saker på annat sätt. Han har sin egen bubbla, sin egen värld. Han kommer aldrig behöva betala räkningar, kommer aldrig förstå att människor är elaka med flit, att barn lär sina elakheter av de vuxnas rädslor. Han kommer aldrig förstå hur mycket han betyder för mig. Att alla kamper jag tagit för hans rätt till diagnos, rätt medicin och mot andra elaka kommentarer skulle jag ta om och om igen. han är mig stora sorg men samtidigt min stora räddning. Mitt första barn, han som jag fick då jag var 22 år. Han som blivit allt han skulle men han är också den som lidit minst av det. Han lever som han är. Han gör det han ska. Ibland tycker han nog livet är orättvist. Men inte av samma anledning som andra 12 åringar. Han tycker nog det e hemskt då han måste gå ur taxin, att det värsta som kan hända är att datorn är avstängd eller att han inte får åka pendeltåget 30 ggr fram och tillbaka till Märsta. det är hans motgångar som snart tonåring. Samtidigt är jag glad att han inte kan avläsa mitt hjärta då det brister de gånger jag förbannar livet och dess orättvisa. Jag är glad att han inte kan se mina tårar eller tolka min frustration över att inte nå fram till honom som jag vill. Att jag inte kan få höra honom säga mamma med rent uttal. Samtidigt som jag önskar att jag kunde få fram till honom vilken otrolig gåva det är att få vara mamma till ett barn som inte är som andra.
Häpp nu tappa jag tråden.. så nu ska jag ta min lilla jakob och äta lite lunch.. :)
Tjings så länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar