.. idag regnar det.. lite ´skumt hur vädret varit sen det försvann en sommar..
Förra veckan hade vi möte på Bup ang Sebbe.. Han har ju prövat typ varenda adhd medicin nu sen tre år tillbaka. Visst Ritalin hade vi nära två år och den fungerade.. med biverkningen att matlusten försvann. Den försvann helt! Man fick truga i honom det han behövde få i sig, man fick locka och verkligen bara ge honom det han själv kände att han ville ha. Vilket resulterade i kanske bara hamburgare en vecka, eller bara smörgåsar. Chips åt han nog varje dag bara för att få i sig liiite fett. Men ändå visade vågen senast i november på 24 kg.. För en kille på 12 år.. Sorgligt och det har varit hemskt att se honom så mager. Han har sett riktigt sjuk i vissa perioder. Så var vi iaf på Huddinge på barn neurologen där han e inskriven i november oc hade då fått en ny läkare. Den vi haft i alla år var nu utbytt. Kände mig ganska skeptisk då jag entrade hennes rum. Dels för att hur enkelt kan det vara att ta över ett barns journaler och kunna sätta sig in i hans problematik då han i stort sett vuxit upp med en annan läkare? Mina fördomar saläppte typ i samma stund som jag tog henne i hand och hälsade. Hon såg ju såklart allt med nya ögon, mediciner och biverkningar. Blodprover som måste tas för att se så att inte hans kropp tagit skada av mediciner samt den kraftiga viktnedgången. Men denna pojke är den med diagnos men som nu är friskast av oss alla. Alla prover och värden var och brukar vara, tipp topp. Drog en lättnad där.
Hon tyckte nu även att han ska avsluta Ritalin behandling för att få upp hans vikt igen. Sätts då in på Strattera kapslar. Den har ingen påverka på aptiten men såklart finns andra biverkningar. Hon skickade även remiss till Bup för att starta ny utredning inom autism hållet.. jaja.. tre diagnoser innan på pappret blir väl inte så stor skillnad med en till isåfall? ;)
Så nu har vi haft två besök på Bup i december, ett med jag och Sebbe och sen en med hans pappa också. So far so good. Strattera har fungerat. Han har gått upp ca 10 kg sen i november och nu har han t om vuxit ur sina byxor.. :)
Men så i januari startade det igen. Dessa utåtagerande utbrott. Maniskt beteende, låsningar och upprepande. Höll ett tag på att bli tokig. Tv av, data på, tv på data av. Utbrott och bitningar som resulterade i en gråtande mamma och en gråtande Sebbe. En trasig dvd spelare, en söndertrampad dator mus och en sönder sparkad innerdörr. Mer tårar. En mamma som hyperventiler och älskar sitt barn så det gör ont. Denna maktlöshet höll på att äta upp mig. varför kan jag inget göra?! varför kan jag inte få ordning påallt? Hur ska jag nå fram? Hantera utbrotten? jag är vuxen han ett barn, som inte kan hjälpa sitt maniska beteende. jag är en mamma som försker få ihop hans vardag så att resten av familjen inte ska behöva trippa på tå. om bara min kärlek räckte till för att få honom att må bra och känna lugn hade jag varit jättenöjd men det fungerar inte så.. Tyvärr.
Ett samtal till Huddinge. Ett läkarbeslut på att avsluta medicineringen. Han får biverkningar i form av klåda samt, tro det eller ej, utbrott. Okej. Bra nu har vi lindrat hans klåda. Fler samtal från läkaren till Bup för att snabba på lite. Besöks tid i februari. Tills dess, ska vi klara oss utan någons om helst form av medicinering. Rädsla. En magkänsla som säger att det kommer bli en lång väntan.
Besöket på Bup kom så. hans underbara lärare från skolan följde med. Dels för att få en inblick i vad som sägs och även för att förmedla hans svårigheter som blir i skolan till följd av utbrott och beteende.
Träffade så en överläkare, en AT läkare och psykologen vi träffat förrut. Sebbe satt med i ett hörn med min iPhone och spelade Angry Birds. Efter att man fått locka in honom. Han har svårt för stängda dörrar, och även läkare tror jag.. ;)
Ett långt samtal, med hundra frågor. Hur han varit som liten, graviditet(jisses.. jag har lite svårt att särskilja de efter ett antal ggr i gravid mage..) förskoletiden, tidiga skolåren.. hm.. har han verkligen blivit så stor? Så snabbt? vad har jag gjort under dessa år??
Summan av allt blev väl ungefär att han ligger åt autism hållet, låsningar och utbrott kommer av det.
Okej.. och det kan jag hantera då eller???? Spontant, nej! Börja om från början. Ta in information, hitta sätt som fungerar, prova nya metoder, lära känna beteendet och få honom att handskas med det. En diagnos gör en stor skillnad. Det kan inte läka men det kan få en att förstå. Att leva med.
Så nu väntar vi på tid i gen och även ett recept för en ny medicin. En medicin som räknas som neuroleptika, som ska kunna få honom lite mer down to earth.
det känns hemskt att man petat i honom så mycket skit under alla åren. att man utsätter hans lilla pojk kropp för tunga mediciner för att få hela vardagen att fungera. Men vad har jag för val? egentligen? Jag är ingen super morsa som kan leva med utbrott eller låta hela vardagen bli upp och ner och helt galen. Jag måste intala mig att jag gör det för hans skull. Jag får lite av en deja vu.. Tillbaka till då han var tre år och allt startade. Alla samtal, läkar kontakter, allt som är som nytt för en och allt man ska lära sig. På nytt. Igen. Mitt vackra lilla barn. Som är så olyckligt ovetande. Som har sin egen värld. Som säkert inte är lätt för honom men som är hans trygghet. Hur det skulle varit om allt varit som för alla andra tonåringar. det får jag aldrig veta. Det är en värld som är okänd för mig. Men hans värld är något jagkänner. hans vardag är det som lär mig. det som vidgar mina vyer och ger mig känslan av att vara i ständig utveckling. Av mitt psyke, mitt tålamod och min lyhördhet. Att behöva kämpa för sitt barn som inte blev som andra är något jag får se som min livsuppgift. Jag får ont i magen av att tänka på vad som skulle hända om något hände mig. Vart han skulle hamna då. I vuxen ålder vem ska då stötta honom och vara hans närmsta? Den som förstår och den som för hans talan. För hans skull.
Igår kom han och kröp upp i mitt knä. Han satt mellan mig och Peter i soffan. Så lugn och så mmmycket av allt som bara är han. Vad som rör sig inom honom får jag aldrig säkerligen veta, det kommer han aldrig kunna tala om för mig. Men hans rörelser, hans kroppsspråk är det somtalar. Han behöver närhet. han behöver känna kärlek och lugn. Precis som alla andra. han kan känna smärta och en känsla av maktlöshet. På sitt sätt.
Jag kan bara säga till honom hur mycket jag älskar honom, hur stolt jag är över att vara hans mamma och hur liten jag kan känna mig med honom, utan att han förstår. Men jag kan bara säga det för att känna att han ska ha hört det. Att han ska känna till ordenn och känna känslan jag vill förmedla till honom. För han är min prins. Min vackra lilla stora pojke som kom till mig för att jag skulle ge honom allt och lite till. Kärleken till honom är lika stor som till dom andra barnen men på ett annat sätt. Den innehåller annat. Den kräver annat och jag ger honom annat.
Jag vet att han alltid kommer vara beroende av någon. han kommer aldrig kunna bli självständig eller ta hand om sig själv helt och hållet. Men jag kommer alltid finnas för honom. Jag kan itne släppa taget om honom eller låta någon annan ta över ansvaret. Han är på något sätt mitt uppdrag. Mitt barn och mitt livsuppdrag.
Suck det är skönt att skriva av sig. och just nu är det mycket eller allt, som kretsar kring honom och allt som ska hända där...
Tack för att du orkade läsa! :)
onsdag 22 februari 2012
tisdag 7 februari 2012
Det var ett tag sen..
.. nästan två månader sen.. Jösses vad tiden springer fram ibland.
Det har väl hänt en del.. en del stora saker en del mindre saker..
Stort är att jag börjat jobba! :) Det e nog t om jättestort!! :) Har jobat som boendestödjare nu sen 2/102012. Helt underbart skönt att få komma iväg till något! Att få bryta dagarnas tristess mönster som ju infinner sig efter månader av arbetslöshet. Samma sak varje dag, lämning, städning, plockning, det eviga tvättberget matas av, hämtning, matlagning, nattning och sen stupar man i säng själv vid 21.. Men nu e det inte riktigt så! :) Okej stupar väl i säng vid 21 tiden som förrut.. Men nu ahr jag dagar då jag fyller en funktion och min hjärna får lite vuxen stimulans. För hej! det finns ju faktiskt ett liv utanför hemmet... Jorden snurrar och saker händer fastän man kanske hamnar i samma spår hemma.. Lite som att gå mammaledig.. vilket jag har lite svårt för.. Man får inget vuxet socialt liv. Det e lite som att sitta inlåst hemma och sen vips! kommer man utanför hemmet och man ser att det finns ett samhälle som det händer saker i... :) Nej ingen mer mammaledighet för mig del! Den får min man ta isåfall..
Har lite samma känsla nu.. Gick av från jour passet i tisdags, blev hemma med sjuka barn t om torsdag då jag jobbade 13-09 på fredagen, sen hemma igen med sjuka barn och vad e det idag? tisdag!! :( Jag älskar mina barn, inget av detta handlar om det, men mamma är jag alltid.. fast att sitta hemma med sjuka barn.. mycket annat finns det som man hellre gör.. Man blir låst.. Å så e dom halvkinkiga, snoriga, hostiga, piper och blir rastlösa fast dom egentligen inte alls skulle orka vara på dagis en hel dag.. Jag kan itne sitta i en soffa en hel dag och titta på barnprogram eller film.. Är jag hemma vill jag (oftast) röja bland allt som ligger kvae sen morgonen, plcoka undan disk.. Hur ska jag kunna ligga och koppla av om man vet att man har massa att ta itu ed sen?? :/ Så nu e jag lagom rastlös och halv sur för att jag inte vill vara inlåst med sjuka barn.. ;) Men imorgon får jag jobba...
Jobbet ja.. Det e 75% (helt perfekt!) med två sovande jourpass per 4 veckors period. Helt suveränt! :) Äntligen har jag hamnat inom psykiatrin, där jag ska vara.. Jag utbildade mig i´nte till mentalskötare för att ta hand om gamla.. det får någon som vill göra.. :D Jag vill jobba med de osynliga sjukdomarna. De som sitter på insidan, på människans lurigaste ställe. Bland människor som ser och hör saker ingen annan kan.. Det är intressant! Det är givande och det är ett underhållande yrke. Tycker jag. Jag menar, vem blir itne nyfiken på personer som hör rösteer inuti som får dom att skratta eller bygga upp rädslor. Vem blir inte nyfiken på vad som får vissa att utveckla sjukdomar efter att ha levt ett helt 'vanligt' liv, som gör dom helt isolerade och som nybörjare inom allt.
Men såklart är det baksidor med att jobba inom psykiatrin med.. Våldet, hotet, det eviga lögnerna och annat man måste lära sig att utläsa innan det händer.
Men det är faschinerande! :) tycker jag.
Som min lärare i psykiatri sa: Vem är egentligen frisk och när är man sjuk?
Det kan man ju se på olika sätt.
Min son med div diagnoser räknas som sjuk, men jag ser honom som fullt frisk. Han är den som lär mig genom livet att allt inte är svart eller vitt. Allt är inte så självklart som man kan tycka då man inte behöver se saker på annat sätt. Han har sin egen bubbla, sin egen värld. Han kommer aldrig behöva betala räkningar, kommer aldrig förstå att människor är elaka med flit, att barn lär sina elakheter av de vuxnas rädslor. Han kommer aldrig förstå hur mycket han betyder för mig. Att alla kamper jag tagit för hans rätt till diagnos, rätt medicin och mot andra elaka kommentarer skulle jag ta om och om igen. han är mig stora sorg men samtidigt min stora räddning. Mitt första barn, han som jag fick då jag var 22 år. Han som blivit allt han skulle men han är också den som lidit minst av det. Han lever som han är. Han gör det han ska. Ibland tycker han nog livet är orättvist. Men inte av samma anledning som andra 12 åringar. Han tycker nog det e hemskt då han måste gå ur taxin, att det värsta som kan hända är att datorn är avstängd eller att han inte får åka pendeltåget 30 ggr fram och tillbaka till Märsta. det är hans motgångar som snart tonåring. Samtidigt är jag glad att han inte kan avläsa mitt hjärta då det brister de gånger jag förbannar livet och dess orättvisa. Jag är glad att han inte kan se mina tårar eller tolka min frustration över att inte nå fram till honom som jag vill. Att jag inte kan få höra honom säga mamma med rent uttal. Samtidigt som jag önskar att jag kunde få fram till honom vilken otrolig gåva det är att få vara mamma till ett barn som inte är som andra.
Häpp nu tappa jag tråden.. så nu ska jag ta min lilla jakob och äta lite lunch.. :)
Tjings så länge
Det har väl hänt en del.. en del stora saker en del mindre saker..
Stort är att jag börjat jobba! :) Det e nog t om jättestort!! :) Har jobat som boendestödjare nu sen 2/102012. Helt underbart skönt att få komma iväg till något! Att få bryta dagarnas tristess mönster som ju infinner sig efter månader av arbetslöshet. Samma sak varje dag, lämning, städning, plockning, det eviga tvättberget matas av, hämtning, matlagning, nattning och sen stupar man i säng själv vid 21.. Men nu e det inte riktigt så! :) Okej stupar väl i säng vid 21 tiden som förrut.. Men nu ahr jag dagar då jag fyller en funktion och min hjärna får lite vuxen stimulans. För hej! det finns ju faktiskt ett liv utanför hemmet... Jorden snurrar och saker händer fastän man kanske hamnar i samma spår hemma.. Lite som att gå mammaledig.. vilket jag har lite svårt för.. Man får inget vuxet socialt liv. Det e lite som att sitta inlåst hemma och sen vips! kommer man utanför hemmet och man ser att det finns ett samhälle som det händer saker i... :) Nej ingen mer mammaledighet för mig del! Den får min man ta isåfall..
Har lite samma känsla nu.. Gick av från jour passet i tisdags, blev hemma med sjuka barn t om torsdag då jag jobbade 13-09 på fredagen, sen hemma igen med sjuka barn och vad e det idag? tisdag!! :( Jag älskar mina barn, inget av detta handlar om det, men mamma är jag alltid.. fast att sitta hemma med sjuka barn.. mycket annat finns det som man hellre gör.. Man blir låst.. Å så e dom halvkinkiga, snoriga, hostiga, piper och blir rastlösa fast dom egentligen inte alls skulle orka vara på dagis en hel dag.. Jag kan itne sitta i en soffa en hel dag och titta på barnprogram eller film.. Är jag hemma vill jag (oftast) röja bland allt som ligger kvae sen morgonen, plcoka undan disk.. Hur ska jag kunna ligga och koppla av om man vet att man har massa att ta itu ed sen?? :/ Så nu e jag lagom rastlös och halv sur för att jag inte vill vara inlåst med sjuka barn.. ;) Men imorgon får jag jobba...
Jobbet ja.. Det e 75% (helt perfekt!) med två sovande jourpass per 4 veckors period. Helt suveränt! :) Äntligen har jag hamnat inom psykiatrin, där jag ska vara.. Jag utbildade mig i´nte till mentalskötare för att ta hand om gamla.. det får någon som vill göra.. :D Jag vill jobba med de osynliga sjukdomarna. De som sitter på insidan, på människans lurigaste ställe. Bland människor som ser och hör saker ingen annan kan.. Det är intressant! Det är givande och det är ett underhållande yrke. Tycker jag. Jag menar, vem blir itne nyfiken på personer som hör rösteer inuti som får dom att skratta eller bygga upp rädslor. Vem blir inte nyfiken på vad som får vissa att utveckla sjukdomar efter att ha levt ett helt 'vanligt' liv, som gör dom helt isolerade och som nybörjare inom allt.
Men såklart är det baksidor med att jobba inom psykiatrin med.. Våldet, hotet, det eviga lögnerna och annat man måste lära sig att utläsa innan det händer.
Men det är faschinerande! :) tycker jag.
Som min lärare i psykiatri sa: Vem är egentligen frisk och när är man sjuk?
Det kan man ju se på olika sätt.
Min son med div diagnoser räknas som sjuk, men jag ser honom som fullt frisk. Han är den som lär mig genom livet att allt inte är svart eller vitt. Allt är inte så självklart som man kan tycka då man inte behöver se saker på annat sätt. Han har sin egen bubbla, sin egen värld. Han kommer aldrig behöva betala räkningar, kommer aldrig förstå att människor är elaka med flit, att barn lär sina elakheter av de vuxnas rädslor. Han kommer aldrig förstå hur mycket han betyder för mig. Att alla kamper jag tagit för hans rätt till diagnos, rätt medicin och mot andra elaka kommentarer skulle jag ta om och om igen. han är mig stora sorg men samtidigt min stora räddning. Mitt första barn, han som jag fick då jag var 22 år. Han som blivit allt han skulle men han är också den som lidit minst av det. Han lever som han är. Han gör det han ska. Ibland tycker han nog livet är orättvist. Men inte av samma anledning som andra 12 åringar. Han tycker nog det e hemskt då han måste gå ur taxin, att det värsta som kan hända är att datorn är avstängd eller att han inte får åka pendeltåget 30 ggr fram och tillbaka till Märsta. det är hans motgångar som snart tonåring. Samtidigt är jag glad att han inte kan avläsa mitt hjärta då det brister de gånger jag förbannar livet och dess orättvisa. Jag är glad att han inte kan se mina tårar eller tolka min frustration över att inte nå fram till honom som jag vill. Att jag inte kan få höra honom säga mamma med rent uttal. Samtidigt som jag önskar att jag kunde få fram till honom vilken otrolig gåva det är att få vara mamma till ett barn som inte är som andra.
Häpp nu tappa jag tråden.. så nu ska jag ta min lilla jakob och äta lite lunch.. :)
Tjings så länge
onsdag 14 december 2011
Onsdag 14/12
Sådär.. Ännu en halv vecka har passerat... Det är väl okej.. Eller? Sitter nu med en förkylning som är på utbrytning eller så blir den inte mer än såhär.. Men skit trist e det.
jag skyller på dagis. Och Lucia.
Killarnas dagis envisas ju år efter år att fira Lucia utomhus. Stackars små frusna barn. Och genom frusna föräldrar som står redo tio minuter före utsatt tid för att få en skymt av just sina tomteklädda barn. Eller små pepparkaksgubbar och tärnor. Där stod man i ca 30 min sammanlagt i snålblåsten som mer liknade storm, med frusna fingrar på en kamera för att få se... Alla andras barn utom sina egna! Jag såg Leo 3 år i sin pepparkaksutstyrsel, men Anton och Jakob syntes inte till, attans då!
Okej sjung snabbt nu barn så man får gå in och värma sig med kaffe och lussebulle. Men inte då! Då tar vi lite fika utomhus! För att göra röda fingrar ännu rödare. Tårna tappade väl känsel ungefär i början av Lucia sången.. De flesta föräldrar tog sitt kaffe, tryckte in en lussebulle i munnen på barnen och sprang hemåt. Kvar satt så jag, Anton, jakob och storasyster. Det var mysigt. Fast dukarna på bordet flög iväg och ljuslyktorna slocknade..
Hela dagen började iochförsig som en storm. Hade ställt klockan på sex för att hinna få upp Alina som skulle vara på skolan 40 minuter tidigare. I år går hon i trean och samma varje år så har treorna lucia tåg för övriga låg- mellanstadie elever. Men så hade ju jag lagt mobilen på ljudlöst vilket inte var så smart.. För klockan 7,20 vaknade jag.. Med ett ryck! Shit! In och slet upp stackars trötta 9åringen, som sedan klädde sig och kom iväg mycket snabbare och smidigare än hon brukar då hon går upp en timme före hon ska gå. Kanske ska man börja försova sig för att undvika hennes dåliga morogn humör?? ;) Att det sen återstod tre samtal att ringa innan 12åringen kom iväg, kan man ju klara sig utan varje morgon..
jag är lite anti lucia och anti jul. Det verkar komma smygandes lite mer för varje år... Det är ju tråkigt att känna så. Vill ju samtidigt att barnen ska få uppleva såna jular som man själv har minnen av sen barndomen. Men nu e jag ju mamma. Det e jag som ska fixa allt däromkring. Mysmorgnar. Grötfrukostar. Julmat och gott till kaffet. Julgranar och pynt.... Nej... var mycket smidigare då ens egen mamma gjorde det.. så man bara kunde kliva upp på morognen och allt var sådär rött, varmt och mysigt. Man fick frukost serverad, julmat så man var proppmätt och det enda bekymret man hade var väl att tiden mellan Kalle och julklappsöppnande var så jäkla lång!
Men jag gör mitt bästa för att barnen ska få en mysig jul. det e trots allt för dom, och inte för min skull. Eller för våran skull e det väl. För att vi ska ha mysiga julaftonar att tänka tillbaka på.
Ja än så länge e det lång tid kvar. hela 10 dagar..
Nu ska jag fixa resterna här hemma och sen bege mig på utvecklingssamtal för äldsta.
Tjing!
jag skyller på dagis. Och Lucia.
Killarnas dagis envisas ju år efter år att fira Lucia utomhus. Stackars små frusna barn. Och genom frusna föräldrar som står redo tio minuter före utsatt tid för att få en skymt av just sina tomteklädda barn. Eller små pepparkaksgubbar och tärnor. Där stod man i ca 30 min sammanlagt i snålblåsten som mer liknade storm, med frusna fingrar på en kamera för att få se... Alla andras barn utom sina egna! Jag såg Leo 3 år i sin pepparkaksutstyrsel, men Anton och Jakob syntes inte till, attans då!
Okej sjung snabbt nu barn så man får gå in och värma sig med kaffe och lussebulle. Men inte då! Då tar vi lite fika utomhus! För att göra röda fingrar ännu rödare. Tårna tappade väl känsel ungefär i början av Lucia sången.. De flesta föräldrar tog sitt kaffe, tryckte in en lussebulle i munnen på barnen och sprang hemåt. Kvar satt så jag, Anton, jakob och storasyster. Det var mysigt. Fast dukarna på bordet flög iväg och ljuslyktorna slocknade..
Hela dagen började iochförsig som en storm. Hade ställt klockan på sex för att hinna få upp Alina som skulle vara på skolan 40 minuter tidigare. I år går hon i trean och samma varje år så har treorna lucia tåg för övriga låg- mellanstadie elever. Men så hade ju jag lagt mobilen på ljudlöst vilket inte var så smart.. För klockan 7,20 vaknade jag.. Med ett ryck! Shit! In och slet upp stackars trötta 9åringen, som sedan klädde sig och kom iväg mycket snabbare och smidigare än hon brukar då hon går upp en timme före hon ska gå. Kanske ska man börja försova sig för att undvika hennes dåliga morogn humör?? ;) Att det sen återstod tre samtal att ringa innan 12åringen kom iväg, kan man ju klara sig utan varje morgon..
jag är lite anti lucia och anti jul. Det verkar komma smygandes lite mer för varje år... Det är ju tråkigt att känna så. Vill ju samtidigt att barnen ska få uppleva såna jular som man själv har minnen av sen barndomen. Men nu e jag ju mamma. Det e jag som ska fixa allt däromkring. Mysmorgnar. Grötfrukostar. Julmat och gott till kaffet. Julgranar och pynt.... Nej... var mycket smidigare då ens egen mamma gjorde det.. så man bara kunde kliva upp på morognen och allt var sådär rött, varmt och mysigt. Man fick frukost serverad, julmat så man var proppmätt och det enda bekymret man hade var väl att tiden mellan Kalle och julklappsöppnande var så jäkla lång!
Men jag gör mitt bästa för att barnen ska få en mysig jul. det e trots allt för dom, och inte för min skull. Eller för våran skull e det väl. För att vi ska ha mysiga julaftonar att tänka tillbaka på.
Ja än så länge e det lång tid kvar. hela 10 dagar..
Nu ska jag fixa resterna här hemma och sen bege mig på utvecklingssamtal för äldsta.
Tjing!
Tisdag
Tisdag..
Vissa har måndagar.. Jag har tisdagar.. Dagar då man vaknar avigt, hur man än sovit. Dagar som känns motsträviga och luddiga och som man aldrig riktigt kan kliva ur den hårt slutna bubblan. Eller så vaknar man med ett ryck och vänder ganska snabbt neråt igen och hela dagen kan kännas tung och grå. Inte så att varje måndag innebär depp eller otröstligt gråt, men jag har under åren kommit på att tisdagar är de dagar som jag har svårast för.. Såsom vissa har sina måndags törnar. Eller torsdags lunk. För inte kan jag tro att någon människa har sina luddigast dagar på en fredag.. Eller en lördag?? Okej söndagar.. men säkert i många fall är det själv förvållat.. ;)
Denna tisdag började med stress. Barnen vaknade i och försig i tid, medan jag låg kvar som under en ångvält. Mörbultad och seg. Hade en tid att passa på bilskolan. Alla tre lekte jättebra( sådär som man önskar dom kunde leka efter dagis någon gång..) så jag tog det lugnt, tog en kaffe och cigg i lugn och ro. Klädde på mig och fixade ögonen, allt medan jag varvade med blöjbyte och påklädnad av två. Okej.. Nu så, om tio minuter ska vi gå.. börja avsluta era lekar.. Drar djupt efter andan och sådär! Kaoset utbryter! Jakob kastar och ställer sig nog rakt upp och ner och gapskriker. Anton blir sur och tvär i hallen då overallen ska på. det går tydligen för sakta, sen för trångt i skorna, sen ska overallen inte vara uppdragen ända upp.. Amäh suck.. Leo irrar mest runt och verkar inte alls ha koll på sin snart 4åriga kropp och sin lika snart 4åriga hjärna.. Istället för att hitta fokuset på sina ytterkläder börjar han packa ihop presenter i en filt för att leka 'grattis'.. mamma börjar nu svettas en del.. och lite mer.. undrar tyst för mig själv hur tidigt man egentligen ska gå upp för att hinna i tid då man faktiskt har en tid att passa?! Tror nog samma kaos skulle utbryta om vi stor vakna kl 03 varje morgon. Aja, efter ett antal skrik och slit om vem som skulle ha mammas rosa bajen mössa, ett antal tjyvnyp och puttar i hallmöbler och ryck i dörrhandtag står vi så färdiga i hissen. Denna f******de hiss!!! Sista veckan ligger killarnas stora intresse i att glatt trycka på varenda knapp i hissen så vi är den roliga familjen som pendlar fram och tillbaka mellan plan 2, plan 1 och plan 4 i evigheter känns det som innan vi hamnar på E (entre) där vi ska gå av.. För att öppna hissdörren för tre bröder som nu inleder tävlingen mot porten för att hinna först till vagnen.... Som det sedan ska diskuteras om i ca fem minuter vem som ska sitta, vem ska stå på brädan och vem ska gå... Herrejösses.. Fast ibland kan jag liksom i allt det där kaoset, bland skriken och tjyvnypen bara stanna till.. Det är ju helt underbart.. Man är liten och så i sin egna lilla värld. det roligaste mamma gör under morgonen kan vara att tålmodigt åka mellan plan 4 och 1 med stopp på varje. Okej det kan jag bjuda på.. kanske inte varje morgon.. men jag biter nog ihop ofta. För att göra dom ganska nöjda och glada över något som egentligen inte kostar något.. Utom min egen tid, som jag egentligen har mer av.
Det är underbart. Nästan jämnt. Ibland mer. Íbland mindre. Men alltid underbart.
Onsdag 7/12
En onsdag.. som gick Zumbans tecken.. eller något.. Började dagen med lämning av barn och sedan en del viktvätt som behövde till sin plats i 7 olika lådor. Så långt allt som vanligt.. Sen vet jag inte riktigt vad som hände för helt plötsligt var Zumba pass inbokat.. Holy shit! Okej det blir nog bra.. Ner till det nyöppnade gymet, som faktiskt lockar mig att träna.. Kanske för att det e gratis nu i en månad tack vare VIP erbjudandet som mannen fick då han tecknade sig som medlem.. Eller så helt enkelt för att jag e inne i en energisk period av mitt annars ganska lika varje dag liv... Ja strunt samma vilket det är, Gymet lockar mig, det är lugnt och fint. Inga mängder av folk som trängs på tränings maskiner eller halv spända 18 åringar som fnittrar hystersikt. Det är blandad kompott där. Äldre, unga, höcklen, tatueringar, slappisar och medelålders som jag.. (För man e väl medelålders vid 34??!) Så ja det e hemtrevligt.
Lyckades t om övertala min man att stödja mig i latino världen så tro det eller ej, som enda kille blev han varmt välkomnad. Kändes liksom tryggt att ha honom med mig om jag skulle falla ihop i en salsa hög och bli tvungen att bäras ut.
In i Zumba salen.. Piece of cake, tänkte jag... Typ tills musiken började.. För då insåg jag ganska snabbt att någon latino dansare blir jag aldrig.. Eh.. Jag ska nog vara tacksam att jag ens kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Intog en plats längst bak, även om jag flertalet gånger önskade salen var ännu rymligare då jag kom sprättandes i höftvickande rullningar.. Som egentligen aldrig ens kom i gång. Hur tusan rullar man på höfterna samtidigt som man går i sidled och samtidigt som man viftar med höger arm, och snurrar om sin högra axel och ska le samtidigt också??! My lord.. Iallafall, kämpade mig igenom ett pass, med flertalet hysteriskt fnittrande avbrott för att jag blev ganska säker på att min kropp aldrig varit gjord för salsa. Har ju en innerlig dröm att entra världen som en vacker innerlig Shakira, men den får jag nog lägga ner... Så efter det passet samlade jag ihop mina stela kroppsdelar (någon som vill bytlånas?) och la mig platt i solariet en stund. Det vet jag hur man gör iaf. :) Det var skönt.
Efter det puss puss hejdå till mannen och jag tillbringade egen tid två timmar på bilskolan för att försäka sätta lite teori kunskaper.. Tog sedan min väska och tog en promenad till kortis där sonen tillbringar 7 dgr i månaden för att gå på lite drop in fika... Trodde jag skulle komma sist, indroppandes till en samling föräldrar och personal, men jag hade tur, det satt 2 föräldrar där... Så nu har jag nyss kommit hem efter en lång dag, vilket har varit skönt. Jag har hållit mig långt från disk och tvätt idag. Inte en stund i soffan ens... Underbart! Nattade två barn då jag kom hem, tog lite kaffe och satte mig vid datan. Helt okej dag, med en svag aning träningsvärk i benen. Det blir skönt det!
Summa summarum, jag och salsa; nej. Men om jag inte tar mig på alltför stort allvar så ska jag minsann ändå boka in nästa pass med.. För det var kul. Man rörde sig, inte i takt med alla andra men man rörde sig.. Om någon fann mig underhållande bjuder jag på det.. För jag hade kul! :)
Godnatt.
Lyckades t om övertala min man att stödja mig i latino världen så tro det eller ej, som enda kille blev han varmt välkomnad. Kändes liksom tryggt att ha honom med mig om jag skulle falla ihop i en salsa hög och bli tvungen att bäras ut.
In i Zumba salen.. Piece of cake, tänkte jag... Typ tills musiken började.. För då insåg jag ganska snabbt att någon latino dansare blir jag aldrig.. Eh.. Jag ska nog vara tacksam att jag ens kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Intog en plats längst bak, även om jag flertalet gånger önskade salen var ännu rymligare då jag kom sprättandes i höftvickande rullningar.. Som egentligen aldrig ens kom i gång. Hur tusan rullar man på höfterna samtidigt som man går i sidled och samtidigt som man viftar med höger arm, och snurrar om sin högra axel och ska le samtidigt också??! My lord.. Iallafall, kämpade mig igenom ett pass, med flertalet hysteriskt fnittrande avbrott för att jag blev ganska säker på att min kropp aldrig varit gjord för salsa. Har ju en innerlig dröm att entra världen som en vacker innerlig Shakira, men den får jag nog lägga ner... Så efter det passet samlade jag ihop mina stela kroppsdelar (någon som vill bytlånas?) och la mig platt i solariet en stund. Det vet jag hur man gör iaf. :) Det var skönt.
Efter det puss puss hejdå till mannen och jag tillbringade egen tid två timmar på bilskolan för att försäka sätta lite teori kunskaper.. Tog sedan min väska och tog en promenad till kortis där sonen tillbringar 7 dgr i månaden för att gå på lite drop in fika... Trodde jag skulle komma sist, indroppandes till en samling föräldrar och personal, men jag hade tur, det satt 2 föräldrar där... Så nu har jag nyss kommit hem efter en lång dag, vilket har varit skönt. Jag har hållit mig långt från disk och tvätt idag. Inte en stund i soffan ens... Underbart! Nattade två barn då jag kom hem, tog lite kaffe och satte mig vid datan. Helt okej dag, med en svag aning träningsvärk i benen. Det blir skönt det!
Summa summarum, jag och salsa; nej. Men om jag inte tar mig på alltför stort allvar så ska jag minsann ändå boka in nästa pass med.. För det var kul. Man rörde sig, inte i takt med alla andra men man rörde sig.. Om någon fann mig underhållande bjuder jag på det.. För jag hade kul! :)
Godnatt.
2011-12-10
Idag är det tre år sedan.. Tre år sedan Anton och Jakob startade sin resa ut i livet.
Inatt vid 2 tiden är det exakt tre år sedan det hela började.
Hela graviditeten med att vänta tvillingar och samtidigt ha en liten kille som bara var 3 månader då grav testet visade positivt, var en egen höjdar resa. Som nu efteråt förstår jag inte ens att jag orkade. Att vara trött hör ju till småbarns föräldrar.. Att samtidigt vara gravid trött va en ren pina... Och i juni då ultraljudet visade på tvillingar(glömmer aldrig min mans min! ) fick sig allt en rejäl svängom! En bebis till, okej det e ju kul med två jämngamla syskon.. Men att se TVÅ små huvuden blev bara en ren chock!
Att man sen hankade sig igenom div ultraljud, extra kontroller paralellt med bvc besök för lilla Leo, samtidigt som gravid hormonerna gjorde sitt samtidigt som de överblivna gamla hormonerna också gjorde är ju en prövning bara det. Tyckte nog iaf att jag gjorde det ganska bra.. Tills Anton och Jakob började äta upp sig lite... Jösses vad en mage kan bli utspänd! Till bristnings gränsen! Det blev trångt därinne, jag trodde många gånger jag skkulle spricka! Bokstavligen! :)
Mot slutet minns jag hur jag led! Varje steg, varje vändning, minsta rörelse va nästan planerad i förväg. För att göra den så smidigt som möjligt.
Fick så en tid till spec mvc.. För att se hur jag 'låg till' i tiden. Tvillingar vill ju gärna komma tidigare.. men inte mina! V,36+ något låg dom ff bekvämt kvar. Och jag led!
Men så kom dom till slut, mina vackra underbara söner. Mina vackra barn, nr 4 och 5.
Enligt ultraljudet låg tv 1 neråt och tv 2 tvärs över. Vid såna tillfällen väntar på naturlig start av förlossningen för att sedan göra vändningsförsök. Men ajg kan erkänna att jag fick lite panik där på natten då värkarna satte igång. Tänk om dom bara sprutar ut, först en och sen två! :O
Kom så in till förlossningen, med ganska kraftiga värkar. Blod som bara rann och en ganska nervös liten jag. Som inte alls va stöddig då....
Sen e allt som ett töcken. Minns en liten Anton alldels nyförlöst, röd och varm som lades på mitt bröst snabbt. Sedan fick han hamna hos pappa. och min mardröm började.
Vid vissa tillfällen kan jag återuppleva allt, nästan i minsta detalj. Andra dagar ploppar vissa sekvenser upp. Sådär så att man stannar upp lite i allt och låter reprisen gå igen. En läkare som ska vända Jakob invändigt. Känner hennes armar uppe i mina revben, ruckandes som att jag vore en bil man ska byta delar på. Där går jag in i mitt chocktillstånd. Ser inget, ljuden försvinner omkring mig, kan inte uppfatta ord utan allt blir som blurrande överallt. Har en sån ren panik, skriker rakt ut. Kastar mig runt i sängen, förtfarande med hennes händer och armar inuti min kropp. Uppfattar inte vad som sägs, och plötsligt går larmklockorna igång. Det ringer överallt, röda lampor som snurrar ovanför mitt huvud. Och där är hon. Barnmorskan Nina. Min ängel. Min enda trygghet i detta då. Hon säger till mig, nära mitt ansikt att det måste bli snitt. Ur akutsnitt. Det uppfattar jag. Sedan kör dom iväg sängenmed mig på. Skrikandes efter min man. Jag vill inte dö! skriker jag. jag har fyra andra barn att åka hem till! Jag vill inte dö!
ut ur salen, genom korridoren på det grå Huddige sjukhus. Skrikandes. Med ringande klockor överallt omrking mig. Och allt detta folk! Läkare omkring mig, läkarstudenter som säkert hoppades få se en underbar tvillingförlossning för att sedan ta med sig i sin fortsatta utbildning. Okej, jag gav dom något att minnas iaf! Vanligt folk som passerar en alldels vanlig dag.
In på operation, överlyft, narkos.. tjoff tjoff.
Vaknar på uppvaket, men fråga mig inte vilken tid. Vad har hänt? Mina barn? Min man? Vad händer?
Ett enda kaos! Förstår inget! Jakob, som låg som tv 2, gick inte att vända invändigt. Han snurrade runt och navelsträngen kom ut. Hans hjärtslag försvann och det blev urakut snitt med fara för hans liv. Ett misslyckande kände jag då. Hur kunde jag misslyckas med det? Varför lyckades inte jag föda tvillingar normalt?
En operation till då jag fortsatte blöda för mycket. Narkos. Uppvaket. Förstår inget.
Vid midnatt blev jag så hämtad till K76 där mina underbara fina pojkar väntade. och en utmattad pappa. En veckas tid på BB, ett antal påsar blod och en propp i benet innan vi fick komma hem till resten av familjen.
Men att föda tvillingar.. Jag är glad idag att jag itne visste hur det skulle gå. Då had ejag vägrat. Men att vara tvillingmamma, den överraskningen tar jag gärna varje dag.
Det ÄR speciellt med tvillingar. Anton och Jakob är verkligen två av en. Dom är som samma i grunden men har nu börjat utvecklas till olika individer. Även om deras grundtrygghet ligger i varandra. Att ha den andra nära till hands. Någon som förstår utan ord, som tänker lika om än i olika former. jag ser det som en rikedom att få vara tvillingmamma. Det är helt suveränt! :)
Blir lite nostalgisk dagen innan.. För att det blev en sån akut förlossning inte alls som man trott. För att Jakob var så nära att lämna sin bror. För att en hel höll på att bli en halv. Mina starka killar klarade det! :)
För att man alltid minns sina förlossningar och för att den ena aldrig är den andra lik.
Imorgon firar vi Anton och Jakob. För sina tre år. För tre år av nya erfarenheter och tre år av otroligt mycket kärlek. Imorgon ska jag fira Anton och Jakob. För att vi kämpade tillsammans och för att vi var starkare än allt annat. Vi har speciella band. Vi vann.
Grattis mina fina pojkar. För att ni ger mig möjligheten att vara er mamma. För att jag får följa er och lära mig av er. Ni gör mig stolt.
Jag älskar er Anton och Jakob.
Inatt vid 2 tiden är det exakt tre år sedan det hela började.
Hela graviditeten med att vänta tvillingar och samtidigt ha en liten kille som bara var 3 månader då grav testet visade positivt, var en egen höjdar resa. Som nu efteråt förstår jag inte ens att jag orkade. Att vara trött hör ju till småbarns föräldrar.. Att samtidigt vara gravid trött va en ren pina... Och i juni då ultraljudet visade på tvillingar(glömmer aldrig min mans min! ) fick sig allt en rejäl svängom! En bebis till, okej det e ju kul med två jämngamla syskon.. Men att se TVÅ små huvuden blev bara en ren chock!
Att man sen hankade sig igenom div ultraljud, extra kontroller paralellt med bvc besök för lilla Leo, samtidigt som gravid hormonerna gjorde sitt samtidigt som de överblivna gamla hormonerna också gjorde är ju en prövning bara det. Tyckte nog iaf att jag gjorde det ganska bra.. Tills Anton och Jakob började äta upp sig lite... Jösses vad en mage kan bli utspänd! Till bristnings gränsen! Det blev trångt därinne, jag trodde många gånger jag skkulle spricka! Bokstavligen! :)
Mot slutet minns jag hur jag led! Varje steg, varje vändning, minsta rörelse va nästan planerad i förväg. För att göra den så smidigt som möjligt.
Fick så en tid till spec mvc.. För att se hur jag 'låg till' i tiden. Tvillingar vill ju gärna komma tidigare.. men inte mina! V,36+ något låg dom ff bekvämt kvar. Och jag led!
Men så kom dom till slut, mina vackra underbara söner. Mina vackra barn, nr 4 och 5.
Enligt ultraljudet låg tv 1 neråt och tv 2 tvärs över. Vid såna tillfällen väntar på naturlig start av förlossningen för att sedan göra vändningsförsök. Men ajg kan erkänna att jag fick lite panik där på natten då värkarna satte igång. Tänk om dom bara sprutar ut, först en och sen två! :O
Kom så in till förlossningen, med ganska kraftiga värkar. Blod som bara rann och en ganska nervös liten jag. Som inte alls va stöddig då....
Sen e allt som ett töcken. Minns en liten Anton alldels nyförlöst, röd och varm som lades på mitt bröst snabbt. Sedan fick han hamna hos pappa. och min mardröm började.
Vid vissa tillfällen kan jag återuppleva allt, nästan i minsta detalj. Andra dagar ploppar vissa sekvenser upp. Sådär så att man stannar upp lite i allt och låter reprisen gå igen. En läkare som ska vända Jakob invändigt. Känner hennes armar uppe i mina revben, ruckandes som att jag vore en bil man ska byta delar på. Där går jag in i mitt chocktillstånd. Ser inget, ljuden försvinner omkring mig, kan inte uppfatta ord utan allt blir som blurrande överallt. Har en sån ren panik, skriker rakt ut. Kastar mig runt i sängen, förtfarande med hennes händer och armar inuti min kropp. Uppfattar inte vad som sägs, och plötsligt går larmklockorna igång. Det ringer överallt, röda lampor som snurrar ovanför mitt huvud. Och där är hon. Barnmorskan Nina. Min ängel. Min enda trygghet i detta då. Hon säger till mig, nära mitt ansikt att det måste bli snitt. Ur akutsnitt. Det uppfattar jag. Sedan kör dom iväg sängenmed mig på. Skrikandes efter min man. Jag vill inte dö! skriker jag. jag har fyra andra barn att åka hem till! Jag vill inte dö!
ut ur salen, genom korridoren på det grå Huddige sjukhus. Skrikandes. Med ringande klockor överallt omrking mig. Och allt detta folk! Läkare omkring mig, läkarstudenter som säkert hoppades få se en underbar tvillingförlossning för att sedan ta med sig i sin fortsatta utbildning. Okej, jag gav dom något att minnas iaf! Vanligt folk som passerar en alldels vanlig dag.
In på operation, överlyft, narkos.. tjoff tjoff.
Vaknar på uppvaket, men fråga mig inte vilken tid. Vad har hänt? Mina barn? Min man? Vad händer?
Ett enda kaos! Förstår inget! Jakob, som låg som tv 2, gick inte att vända invändigt. Han snurrade runt och navelsträngen kom ut. Hans hjärtslag försvann och det blev urakut snitt med fara för hans liv. Ett misslyckande kände jag då. Hur kunde jag misslyckas med det? Varför lyckades inte jag föda tvillingar normalt?
En operation till då jag fortsatte blöda för mycket. Narkos. Uppvaket. Förstår inget.
Vid midnatt blev jag så hämtad till K76 där mina underbara fina pojkar väntade. och en utmattad pappa. En veckas tid på BB, ett antal påsar blod och en propp i benet innan vi fick komma hem till resten av familjen.
Men att föda tvillingar.. Jag är glad idag att jag itne visste hur det skulle gå. Då had ejag vägrat. Men att vara tvillingmamma, den överraskningen tar jag gärna varje dag.
Det ÄR speciellt med tvillingar. Anton och Jakob är verkligen två av en. Dom är som samma i grunden men har nu börjat utvecklas till olika individer. Även om deras grundtrygghet ligger i varandra. Att ha den andra nära till hands. Någon som förstår utan ord, som tänker lika om än i olika former. jag ser det som en rikedom att få vara tvillingmamma. Det är helt suveränt! :)
Blir lite nostalgisk dagen innan.. För att det blev en sån akut förlossning inte alls som man trott. För att Jakob var så nära att lämna sin bror. För att en hel höll på att bli en halv. Mina starka killar klarade det! :)
För att man alltid minns sina förlossningar och för att den ena aldrig är den andra lik.
Imorgon firar vi Anton och Jakob. För sina tre år. För tre år av nya erfarenheter och tre år av otroligt mycket kärlek. Imorgon ska jag fira Anton och Jakob. För att vi kämpade tillsammans och för att vi var starkare än allt annat. Vi har speciella band. Vi vann.
Grattis mina fina pojkar. För att ni ger mig möjligheten att vara er mamma. För att jag får följa er och lära mig av er. Ni gör mig stolt.
Jag älskar er Anton och Jakob.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)